Mattias Hundebøll

Tanken på att operera mina ögon har verkligen funnits i många år, och med handen på hjärtat, detta har jag varit livrädd för. Men redan vid min första undersökning kände jag att jag hade att göra med kompetenta människor som visste vad de gjorde. Och när jag ser tillbaka på hela upplevelsen så kan jag inte låta bli att dra på smilbanden, eftersom det visade sig vara lättare än att gå till tandläkaren.

Obehaget sitter mest i huvudet

På dagen för min ögonlaserbehandling kommer jag in på kliniken och välkomnas av en vänlig sjuksköterska som droppar mina ögon med bedövningsdroppar. Medan jag sitter och väntar kallas en annan patient in på operation. Och jag sitter där och väntar mig faktiskt att få höra skrik från den stackars mannen som gått in i operationssalen. Men jag hör ingenting. Och tio minuter senare kommer han ut, och säger till mig: ”Jag kan se”. Jag tror jag svarade ”Det var som fan.”

Och sedan blir det min tur. Jag kommer in och träffar kirurgen. Sätter mig i stolen och känner att jag darrar lite. Om jag kortfattat ska förklara hur min operation gick till, så var det vid fyra tillfällen där det kändes lite obehagligt, och varje tillfälle pågick i omkring 10 sekunder. Men det största obehaget sitter i ens huvud. Tio minuter efter det att jag satte mig i stolen i operationssalen, följdes jag ut igen och fick sätta mig ned och koppla av med slutna ögon i en halvtimme. En skål med godis placerades framför mig, som jag också tömde under den halvtimmen. Sedan var jag klar.

Nu som en superhjälte

Det är ju helt galet att man bara kan gå in på Memirakliniken, och en och en halv timme senare gå ut därifrån och för första gången kunna se världen – helt klart. Alltså, jag är helt mind blown över hur galet det är. Att operera mina ögon är den absolut största gåvan jag har gett till mig själv – och min vardag. Jag brukade alltid vara medveten om att jag inte såg så bra. Vägen från att få en äventyrsidé till att genomföra den har blivit kortare nu eftersom jag inte ens behöver komma ihåg att packa med mig solglasögon med styrka eller några ögondroppar. Det enda jag behöver ta med nu är mina ögon. Det är helt genialt.

Och något mer som var galet var att få komma in på min sista efterkontroll, tre månader efter behandlingen. För ”doktorns dom” blev inte bara att min syn blivit bra, min syn idag är 136% av normal syn. Jag har alltså blivit en superhjälte, eftersom det betyder att jag ser bättre än en vanlig människa. Det är helt galet, alltså helt sjukt!

Något mer som är galet är att jag faktiskt glömmer att jag någonsin sett dåligt. Häromdagen öppnade jag en låda i garderoben och hittade två grå askar och tänkte ”Vad är det här?!”. Det var mina kontaktlinser! Så jag hade helt glömt bort att det tidigare var en del av mitt liv. Och detta är det slutliga beviset på vilken lyckad operation det här var.

En god syn, det borde seriöst vara en mänsklig rättighet. Speciellt nu när jag insett hur lätt det är att fixa!