Passa på! Undersökning 10 kr (ord. 450 kr). Boka idag!
Kundcenter

Glasögon får nytt liv i Nepal

Vigdis Jordal följde med Vision For All och Memira till Nepal – för att skänka donerade glasögon vidare.

Vigdis är en kund hos Memira och har tidigare gjort ett linsbyte på kliniken i Oslo. Hon har även valt att donera sina glasögon, som hon inte längre behöver, till organisationen Vision For All. Vigdis är jättenöjd med resultatet av sin synkorrigerande operation, och tycker också att samarbetet vi på Memira har tillsammans med Vision For All är fantastiskt. I höstas fick hon chansen att vara Memiras representant på resan till Nepal. Här kan du läsa om denna resa som var fantastisk på alla möjliga vis; naturen, kulturen, mötena med alla färgstarka, men också fattiga, människor. Och framförallt att kunna hjälpa dessa människor med synproblem till en enklare vardag.

Vision For All är en ideell organisation grundad av optiker. De syftar till att hjälpa människor i fattiga områden världen över, som inte har råd att köpa glasögon själva. Vi på Memira vet hur viktigt det är med bra syn och vi vill gärna bidra med det vi kan; nämligen glasögon från våra patienter. De behöver dem inte längre och istället för att slänga bort glasögonen är det bättre att ge dem till oss som kan skänka dem vidare till Vision For All och därmed göra stor nytta för någon annan.

Meningsfulla stunder i Nepal

Bra syn är en förutsättning för ett bra liv. För mig som har gjort ett linsbyte och inte längre behöver mina glasögon, känns det bra att de nu får en ny ägare i Nepal.

Jag ville gärna följa med på den här resan, och tillsammans med 5000 andra par glasögon, optiker och volontärer från Vision For All, landade vi förväntansfulla i huvudstaden Kathmandu. Staden som sjuder av liv och där sång från templen hörs före klockan 06 på morgonen.

NAMASTÉ

Det första mötet i ankomsthallen; ett härligt leendet, en varm blick och handflator som möts framför bröstet i den hinduiska hälsningen Namasté – ”jag bugar för dig”. Så möts vi här och överallt i Nepal. En känsla av varm generositet oavsett om du möter en hindu, muslim eller buddist. Buddismen symboliserar visdom och medkänsla. Detta hade lika gärna kunnat vara Vision For Alls slagord; visdom och medkänsla.

Längs vägen till hotellet upplever jag ett fullständigt kaos med världens alla transportmedel. Mopeder, lastbilar, cykelrickshaws och kor blandat med kvinnor som bär blommor och frukt som tempelgåvor. Jag ser människor som tvättar sig i vattnet, jag ser en familjefest, jag ser avgaser och skräp, jag ser vackra leenden. Trafikbuller och kaos, men ändå ögon som vittnar om en inre stillhet. Dessa ögon som vi kommer att arbeta med de kommande dagarna. Jag känner glädje. Den här upplevelsen kommer att förvaras i min innersta skattkammare.

Innan resan går vidare från hektiska Kathmandu, blir vi inbjudna till Tilganga Eye Hospital, där vi får lära oss om ögonsjukdomar, se produktionen av konstgjorda linser och får veta att människor i Nepal förknippar dålig syn med ”otur”. Vi förstår att vi har några hektiska dagar framför oss på lägret.

Sjukhuset ligger precis utanför den heliga och smutsiga floden Bagmati och det stora templet Pashupati. Det finns flera kremationsplatser här och det är alltid en kremering som pågår. Flammorna, lukten och den blågrå röken på kvällen kommer att stanna kvar på näthinnan och i minnet. I området ser jag glada barn i sina finaste skoluniformer, marknadsbodar som säljer frukt, grönsaker, grisar, halsdukar och smycken. I skogen precis bakom ser jag apor som håller utkik efter lätta byten. De svingar sig mellan träd och hustak. Så här lever de sida vid sida från födseln till döden.

Optikerlägret i Phidim och Ilam

En timmes propellerflygresa och fem timmars bilresa på slingriga och ojämna vägar senare, är vi framme i Ilam-distriktet som ligger i öster, precis utanför gränsen till Indien. Ett grönt och kuperat landskap, rikt på kultur och jordbruk. Här odlas te, kardemumma, ingefära och chili. Området ligger mellan 140 och 3636 meter över havet, och många av de 100 olika etniska grupperna i landet bor här. De lever i ett hierarkiskt system där ett stort antal grupper med olika kulturer är organiserade i en religiös rangordning.

Första stoppet är Phidim, där vi sätter upp ett optikerläger vid den lokala skolan, omgiven av regnskog och hus i olika former. De flesta husen är färgstarka, några mer neutrala, men alla med tvätten i olika nyanser hängandes på tork på taket. Getterna bräker och det doftar den traditionella maträtten Dal bhat från det närliggande öppna köket. Grönsakscurry med spenat och blomkål, linssoppa, kokt ris, kyckling och tunnbröd. Lokalt odlat, precis utanför. Barnen är lediga från skolan, lekandes glada och nyfikna. Många har aldrig träffat människor som liknar oss tidigare.

Till skolan har vi med oss påsar fullproppade med glasögon. I ett klassrum sorterar vi glasögonen och ställer upp utrustningen som behövs för att undersöka ögonen. I ett annat rum packar vi upp ögondroppar och annan medicinsk utrustning. Allt i enkla omgivningar. Vi kommer att möta en helt annan kultur, nepalesisk kommunikation och många andra olika språk, med målet att ge alla vi möter en likvärdig god syn. Lyckligtvis får vi hjälp av ett team med optiker och specialister från ögonsjukhuset i Bhadrapur, staden där vi landade på den lilla flygplatsen.

Gått i två dagar

Det annonseras från högtalare på taket från en bil att det nu är möjligt att undersöka ögonen och få glasögon. Många är tidigt ute. Vissa har gått i två dagar för att komma hit. Vi har rest med flyg och bil i två dagar för att komma hit. Alla väntar tålmodigt. Med ro. Som det här gifta paret som var några av de första som kom hit.


Här är det gifta paret efter att undersökningarna är klara och lämpliga glasögon har hittats till dem båda. En ny vardag väntar dem, och de är fantastiskt lyckliga.

Vid registreringen betalar de en symbolisk summa. Dels för att det ska kännas värdigt, dels för att på så sätt undvika onödiga undersökningar. Därefter får de tyda bokstäver på avstånd. Den tredje stationen är hos optikern, som antingen är nepalesisk eller svensk med tolk. Hos optikern kollas vilken styrka som behövs. Närsynt eller översynt? Vissa behöver ögondroppar, andra operation. Ett formulär fylls i och för de som behöver glasögon får gå in i ett annat rum där lite mer väntan kvarstår. Det går relativt snabbt. Väntetiden verkar trevlig för många av dem. De pratar och skrattar. För mig ser det ut som de bär festkläder. Männen med distinkta hattar och kvinnor klädda i alla möjliga färger med sjalar och stora smycken. Efter att ha tagit en promenad utanför lägret ser jag att kvinnorna här bär sådana kläder. De klär upp sig varje dag. Stora guldringar i näsan och öronen visar vilka etniska grupper de tillhör. Jag undrar om de unga, som har mobiltelefoner och uppkoppling, kommer att klä sig så här nu när världen utanför kommit till dem via internet?

För de äldre är det som en uppenbarelse att äntligen se livet klarare. God syn är värdefullt. Den stora utmaningen är när de ska välja storlek och design på bågarna. Tiden gjorde det tyvärr inte möjligt för alla att få sitt förstahandsval. Här är glasögon just glasögon, men det är självklart extra kul när både glas och bågar framkallar förtjusning. Som hos den unga flickan som äntligen kan studera utan synfel som hindrar. I samlingen finns glasögon i alla olika styrkor, även extra starka så att till och med mannen med riktigt stort synfel kunde bli hjälpt. Jag tror att ett helt nytt liv väntar honom!

I ett sådant här optikerläger möts ett brett spektrum av människor, och även om vi alla inte kan prata med varandra, så finns en nära och fin kontakt mellan oss. Vi har nära till skratt. En del visar upp vad de är stolta över. Som den äldre mannen med lång vit kappa, halsduk och turban. När vi fått ögonkontakt tog han plötsligt av sig turbanen, och ut föll metervis med hår. Han berättade att han, efter en dröm och sedan ett möte med en guru i templet, bestämt sig för att aldrig mer klippa håret. Och detta var för 36 år sedan.

Tidigt morgonen efter åker jag med en av våra lokala medhjälpare till templet i Phidim. En guru kom tyst gående, tog fram nycklar ur fickan och gick fram till låset i en dörr. Jag kunde se att han kämpade med att få in nyckeln i låset. Inne i templet får jag en välsignelse, ett äpple och en färgfläck i pannan. Jag ringde på den lilla klockan och bad honom komma till vårt läger så att han sedan enklare skulle kunna öppna den vackra tempeldörren. Han kom, fick glasögon och tackade hjärtligt. Ögonen ljuger aldrig.

Efter fyra dagar i Phidim fortsatte resan till Ilam. En ny skola där ett nytt läger upprättades för fyra nya dagar med nya köer av människor. Jag är assistent, fotograf och bär min ”farmaceutiska hatt”. Vi befinner oss mitt i tedistriktet och en kvinna som arbetar på teplantagen blir entusiastisk över den gröna vattenflaskan med Memiraloggan på. Med hjälp av tolk berättar jag för henne om min linsbytesoperation och att andra med mig donerar glasögon så att trevliga människor som hon kan få nytta av dem. En win-win-situation.

En del pratar lite engelska och barnen är förvånansvärt bra. Flera barn följer med sina föräldrar och mor- och farföräldrar till lägret. De tolkar i båda riktningarna och hjälper oss att hitta bra lösningar för de som behöver det. Banden inom familjen och lokalsamhället är extremt starka i Nepal, det märker vi tydligt på denna resa.


Det var så fantastiskt att kunna hjälpa den här tjejen. Nu kan hon dra full nytta av skolan, och hon var så nöjd med dessa glasögon. Detta är verkligen meningsfullt!

Alla är stolta över landet, de är tacksamma för den hjälp vi kommer med och visar stor respekt för varandra. Gammal som ung, oavsett kast. En pojke undrar vilket kast jag tillhör.


Här har vi ett gäng damer från ett kast. De var extremt färgglada och bar stora, roliga sjalar på huvudet.

Kristin är en av optikerna. Hon är från Island och vet vad stark kultur innebär. Det visar hon tydligt i hennes uppdrag att ta reda på behovet av glasögon, glasögon som nu får nytt liv. Totalt undersöktes 2 400 personer under dessa dagar.
De 27 miljoner människor som bor i Nepal är bland världens fattigaste. Den kända bergskedjan Himalaya – ”top of the world” – med sina 8000 meter höga toppar återspeglar och bildar miljön i det vackra landet. Det tar andan ur en. Så säkert, så farligt. Så fattigt, så rikt.

Engagemang och genuina möten mellan människor, öga mot öga.


Den här kvinnan fick, förutom bra glasögon, också en dryckesflaska och även reflexer – vilket kan vara bra att ha i mörkret. Fantastiska utsmyckningar med den skorpionliknande näsringen och massor av örhängen. Men det måste vara tungt att vara så utsmyckad.

“The best way to find yourself is to lose yourself in the service of others” (M.Gandhi)