Kundcenter

Geir Joar Werstad

Geir Joar Werstad är uppväxt på bondgård och arbetar idag som ekologisk mjölkbonde. I hela sin uppväxt har han känt att glasögon inte varit något alternativ för honom i hans vardag, med de uppgifter som livet på en bondgård innebär. Kontaktlinser fungerade bra ett tag, men till slut behövde Geir Joar hitta ett annat alternativ för att korrigera sin närsynthet. Lösningen blev ett linsimplantat hos Memira!

Det hade inte kunnat varit bättre. Nu jobbar jag 100% effektivt i min vardag i ladan, skogen och ute på gården.

Uppväxt på bondgård

Mitt synfel upptäcktes när jag gick i fyran, då jag inte kunde läsa nummerplåten på bilen som körde framför oss. Glasögon blev nödvändigt för mig som ganska liten, och jag visste redan då att det kunde medföra en del bekymmer. Jag är uppväxt på en gård med min familj, och när man växer upp på en gård är det naturligt att aktivt delta i det vardagliga arbetet, även som barn. Jag deltog i arbetet på gården och blev på så vis snabbt varse om de problem glasögonbärandet kunde föra med sig vid den typen av arbete. Tänk bara på utmaningarna vid regniga dagar, som vi har rätt många av i det här landet. Regn och dagg på glasögonen när man går från huset och in i ladan. Varma djur, kalla kylrum, smuts från jord, smuts från djur, och mycket spring in och ut. Allt detta påverkas av hur bra du ser när du förflyttar dig från en arbetsuppgift till en annan. För att inte tala om att leka som barn. Snöbollskrig är till exempel inte så roligt när man bär glasögon, och är en lek som vi ägnade mycket tid åt som barn i Trøndelag. Som du förstår var glasögon inte något för mig.

Tonåren med kontaktlinser

När jag kom upp i tonåren gick jag över till kontaktlinser, och det var helt klart bättre än glasögon för mig. Jag slapp problemen som jag tidigare upplevt vid regniga, fuktiga dagar. Jag upplevde övergången till linser som fantastisk, men den känslan höll bara i sig i början. Efter fyra år med dagslinser började ögonen reagera på linsanvändningen. Mina ögon var ständigt röda och trött. Jag hade faktiskt inte tänkt på det slitage som ögonen utsätts för vid dagslinser, och jag var allt för dålig på att låta ögonen vila och återhämta sig från linserna med jämna mellanrum.

Efter tonåren skaffade jag en egen gård där jag fortsatte att driva ekologisk mjölkproduktion. Jag hade då samma utmaningar med min dåliga syn som jag hade när jag var barn. Jag var vara tvungen att hitta en lösning på problemet. Jag var så frustrerad och irriterad över att jag inte kunde använda linser i den utsträckning jag ville och hade behov av, eftersom glasögon inte var något alternativ överhuvudtaget.

Undersökningen hos Memira

Efter en tid av frustration såg jag en annons om laserkorrigering av synfel hos Memira. Här har jag min chans, tänkte jag och bokade tid för en undersökning. Besvikelsen var därför stor när jag fick beskedet av Memira att jag inte kunde genomgå en ögonlaserbehandling. Mitt synfel och mina hornhinnor gjorde att jag inte var lämpad för en ögonlaserbehandling. Jag blev väldigt besviken, men när jag samlat mig kom jag fram till att Memira trots allt agerat profesionellt som inte kompromissade med kvaliteten.

Jag och optikern på Memira bestämde att de skulle kontakta mig när det fanns en ny behandlingsmetod som skulle passa mig och mitt synfel. Glädjen var därför stor när optikern efter två år ringde och berättade att det kommit en ny behandlingsmetod som hon trodde kunde vara ett bra alternativ för mig, och att jag var hjärtligt välkommen tillbaka på en ny undersökning.

Jag reste till Trondheim med nytt hopp, om än med inte allt för höga förväntningar. Jag var rädd att få ett «nej» ännu en gång och vågade därför inte hoppas på för mycket. Men denna gång fick jag ett «ja» – metoden linsimplantat (ICL) kunde lösa mina problem. Jag bokade snabbt tid för operation. Nu är det bara att köra, tänkte jag.

Dagen för linsimplantatet

På själva operationsdagen kom jag tidigt till kliniken. Jag möttes av en trevlig kvinna som informerade mig om hur processen skulle gå till. Jag var spänd av förväntan men också väldigt nervös. Kommer det att göra ont, och kan jag bli blind? – var tankar som flög runt i mitt huvud.

Vi var fyra personer som skulle opereras den dagen, och vi satt alla fyra och väntade utan att säga mycket till varandra. Jag tror att alla var lika nervösa när vi satt där och väntade på att få komma in till operation. Jag var tredje personen in, vilket jag tyckte var bra eftersom jag såg de första två komma ut från operationen och berätta att ingreppet inte var något att bekymra sig över. Det kändes betryggande att jag både hade hört dem berätta och sett dem efter operationen.

De tog in mig i salen och jag fick sätta mig i operationsstolen. Jag tog några djupa andetag och kände att jag slappnade av (vilket troligen berodde mycket på den lugnande tabletten jag fick 😊), och kirurgen påbörjade sitt jobb. Det gjorde inte ont, och det gick överraskande snabbt. När läkaren var klar leddes jag ut till ett rum där jag fick vila och slappna av en stund. Efter en stund åkte jag hem, utan smärta och utan obehag.

Jag har inte i en sekund ångrat att jag gjorde denna operation då min arbetsvardag efteråt har blivit så mycket bättre, och bara inneburit frid och fröjd. Det hade inte kunnat varit bättre. Nu jobbar jag 100% effektivt i min vardag i ladan, skogen och ute på gården.

Det är helt enkelt tipptopp!