Fredrik Paulún

Jag hade funderat på en ögonlaserbehandling i snart tio år, men dragit på det. Det kändes ju obehagligt att låta någon behandla mina ögon. Jag klarade mig hyfsat med glasögon sedan tonåren, men upplevde det som begränsande när jag skulle träna och var alltid beroende av att hitta mina slipade solglasögon om jag ville se bra i solljus. Vid ett tillfälle gick dessutom mina glasögon sönder precis innan en föreläsning och det måste ha varit en intressant upplevelse för mina åhörare. Plötsligt insåg de att de hade hyrt in näringslärans motsvarighet till Mr Magoo som föreläsare. Jag såg inte vem som ställde frågor och började därför svara till fel person. När föreläsningen gick mot sitt slut såg jag inte vad klockan var och blev närmast avledd från scenen när jag dragit över femton minuter. Nu när jag genomfört min behandling känns det som en självklarhet att se bra utan glasögon och jag undrar varför jag lät ögonlaserbehandlingen dröja så länge?